... If you prefer to wallow in a cathedral of sound for Bruckner, then this recording may not be your cup of tea. However, if you want a refreshing and sonically excellent alternative to the many large orchestra versions, I cannot recommend Dausgaard and the SCO too highly!

* * * * * Performance   * * * * * Sonics

Klarhed, friskhed, dynamik ... tre ord, der har kendetegnet Thomas Dausgaards arbejde med DR SymfoniOrkestret igennem hans syv år som chefdirigent og også tre ord, der passer på hans seneste udgivelse med hans andet orkester, Svensk Kammerorkester, hjemmehørende i Ørebro.

De har indspillet Bruckners 2. symfoni, og så er der nok en læser, der tænker: "Bruckner og kammerorkester ... det kan ikke være rigtigt." Men det er det. De 38 mænd og kvinder i orkestret formår faktisk at blæse al tung, svulstig romantik ud af partituret, og tilbage står et transparent, energisk og levende lydbillede, som man også kender fra de andre udgivelser i samarbejdet mellem den danske dirigent og det svenske orkester, herunder deres Beethoven-cyklus og Schumann-indspilninger.

Det er Leopold Nowaks version fra 1877, man får at høre, en version, der bevarer det bedste fra Bruckners originale version fra 1872 og samtidig respekterer komponistens senere forbedringer (der foreligger et utal af variationer over Bruckners symfonier grundet hans konstante usikkerhed og tvivl om egne evner). Den mindre besætning gør fortolkningen tydelig, og de enkelte instrumenter får lov til at brillere, som nu horn i andensatsen, der smukt intoneret læner sig kælent op ad strygernes pizzicato.

Her er i det hele taget personlighed, karakter og masser af varme i de lyriske passager. Tempoet er pænt højt og rytmisk kant, men ikke irriterende hæsblæsende som i deres seneste udgivelse af Schuberts 8. symfoni, så lydbilledet er stadig transparent.

Efter att under en vecka ha lyssnat till Wagner i kammarformat återvänder jag till en skiva som jag la undan efter en lyssning då den kom i höstas. Kan Bruckner i sinfoniettaversion ge något utöver inspelningarna som finns för den orkesterstorlek som tonsättaren tänkte sig? Jo, för all del, och kanske är detta något som blir framtidens melodi, nu när allt fler symfoniorkestrar blir för dyra att hålla i gång – anrika Philadelphia Symphony Orchestra är den senaste amerikanska symfoniorkester som genomgår en ”rekonstruktion” efter en smärtsam konkurs. Men det bör också sägas att den här tolkningen, som visst har kvaliteter – bland annat en påfallande fräschör i de lyriska partierna – lider av att styrkan är för liten. Framför allt låter det tunt i fortepartierna, och finalen känns tillkämpad. Men visst, försöket är vågat, och även om inte hälften är vunnet så är det nära på.