... Dausgaard has given us something special, a reading of streamlined breeziness and pedal-to-the-metal exhilaration. Actually to hear some of the underlying string rhythms in these pieces is a truly unique experience, while Schumann´s ever-present but not often heard counterpoint is a revelation in this recording. I suppose I could have done without the rush to the finish in the first movement of the “Rhenish," but I can forgive the conductor a few petty slips of judgment.

... I won´t waste too much time on Manfred —Bernstein owns this one, with Giulini second—but instead present a defense for the inclusion of Hermann und Dorothea . This much-maligned piece had great and noble beginnings, an opera based on the epic verse by Goethe of the same name. It then migrated to a Singspiel , and to an oratorio. Schumann tiring of the effort he perceived would be needed to bring the thing to life, finally completed (in just a few days) the Overture alone, dedicating it to Clara, and finishing it in conjunction with the revision of his Fourth Symphony. The work is stirring and slightly tragic, using the French Marseillaise as a prominent theme (the work tells of the confusion of lovers in the aftermath of the French Revolution). As such, the piece becomes almost a mini tone poem, well played here with a lot of spark, and making a nice filler to fatten up this highly recommended album. Like the others in the series, the SACD sound is marvelously placed and really opens the curtain on the soundstage.

“First Impressions Last", heter det ju, men åtminstone i musikens underbara värld känns det som om motsatsen lika ofta inträffar. Hur många ganger har jag inte första gången jag tagit del av en ny inspelning tänkt att “det här låter alldeles uppvåt väggarna". För att efter några genomlyssningar radikalt ändra åsikt.

Efter att närmast chockats av Dausgaards energiska Schumann, började jag efter ett tag inse at han faktiskt har något intressant att saga. Det är ingen tvekan om att han är en begåvad dirigent med en förmåga att lyfta fram det romantiska elementet i den här musiken. Lyssna till exempel till tredje symfonins underbara fjärde sats, som verkligen spelas så “fierlich" som partituret kräver.

Men intrycken från första lyssningen har inte ännu helt släppt taget. Fortfarande låter det väl häftigt och energiskt från orkestern i de snabbar satserna. Det finns trots allt en gräns, där det som brukar benämnas “friskt tempo" riskerar att övergå I tröttsam stressighet, och ibland är Dausgaard farligt nära detta rödmarkerade område på hastighetsmätaren.

Dessa invändningar bör inte skymma att Dausgaards tolkningar är väl värda att pröva. Ett plus också för de två uvertyrerna, där Manfred spelas strålande rakt igenom.