

Till skillnad från stråkkvartetten, som krävde större lyssnarkompetens, var symfonin en genre för den uppåtstigande borgerligheten, extrovert och relativt lättbegriplig. Och nog blev Schuberts sexa underhållande i örebroarnas utförande, men ingen banalitet. Kammarformatet gav musiken perfekt klangvolym och genom Thomas Dausgaards dirigering flöt spelet disciplinerat. Ett plus i kanten för träblåsarnas insatser.
Christiane Oelze tillhör de tyska toppsopranerna inom både opera, lied och konsertsång. Nu vid hennes tredje framträdande i Konserthuset fick hon större eget utrymme än tidigare med fem sånger ur Mahlers Des Knaben Wunderhorn. Behagligt och distinkt sjöngs Wer hat dies Liedlein erdacht, i Verlor’ne Müh’ gav hon liv åt dialogen och i Wo die schönen Trompeten blasen träffades tonen med lågmäld intensitet.
Nummer fyra är den mörka juvelen bland Sibelius symfonier, stundom ger första satsen associationer både till Tristan och Isolde och Parsifal. Men Sibelius komponerade mer improvisativt än Wagner, och i fyran går ett berättande genom musiken, som med kammarmusikalisk intimitet borrar på djupet. Dausgaard inledde sin hudnära tolkning med en ovanligt våldsam accent, gjorde den långsamma satsen med episk bredd och släppte in frisk luft i finalen. Träblåsarna var utmärkta, stråkklangen dock litet mager emellanåt.
LARS HEDBLAD
kultur@svd.se
